Linas Auskultation

På min auskultation var jag på en F-6 skola utanför Karlstad med cirka 400 elever. Jag besökte en förskoleklass med 20 elever.

Jag har valt att berätta om en del i en matematiklektion där klassen delades i två, så att de kunde jobba i lite mindre grupper. Den ena gruppen gick till ett annat rum och den andra gruppen stannade kvar i klassrummet. De skulle jobba med begreppen längre, lika och olika. Här fick jag se ett konkret exempel på John Deweys “Learning by doing”-tänk i undervisningen. Elevernas första uppgift var att de med hjälp av varandra skulle ställa sig på en linje, bredvid varandra i ordningen längst till kortast. När de var nöjda tog läraren ett kort på dem och så fick de möjlighet att byta platser ifall de tyckte att någon stod på fel plats. Därefter togs ett nytt kort för att visa resultatet av hur de placerat sig. 

Enligt boken ”Lärande skola bildning” förklarar Säljö att ”Learning by doing” innebär att, när praktiska moment blandas med studier är det lättare för eleverna att ta till sig kunskap. De lär sig allra bäst om de får utforska och prova saker själva. Under den här lektionen fick de först göra något praktiskt med sin egen längd för att sedan jobba i matteboken. Det var kul och intressant att se hur olika eleverna agerade i situationen. Några visste sin plats på en gång, andra jämförde sin längd med varandra, några diskuterade och en elev förstod inte uppgiften alls. Till eleven som inte riktigt kopplade vad de skulle göra gav läraren en följdfråga för att ge eleven möjlighet att själv tänka till igen och förstå uppgiften. Vilket eleven också gjorde. 

En tanke som slog mig när de skulle börja var om någon skulle känna sig uttittad eller obekväm i situationen, när till exempel eleven som är kortast inser det? Skulle den eleven då visa det eller inte bry sig överhuvudtaget... Har ni någon tanke om detta, skulle övningen utformats på annat sätt?